Sitter vid bordet och borde äta frukost, jag borde klä på mig, jag borde gå och packa väskan, men varför? Vad gör det om hundra år att jag inte var i skolan just idag? Vad gör det om jag sitter hemma idag, ensam och skiter i skolan? Varför ska jag gå till skolan och låtsas som att allt är bra när det inte är det? Varför flyter vardagen på även fast mitt värld just rasat samman? Jo för att livet väntar inte, tiden kommer inte läka alla sår, de kommer sluta blöda, men det kommer alltid finnas kvar ett stort fult ärr mitt i hjärtat som då och då kommre börja blöda igen. Därför går livet vidare, man måste visa världen att man är en stark människa som kan leva med allt som händer i världen, men trots det känner man sig som den svagaste minsta människan på jorden, som en vekling, som att man ska ge upp.
 
Så sjukt glad att jag har världens bästa vänner iallafall. Älskar er.